Mitt i Rigabukten, närmare Lettland än Estland, ligger den estniska ön Runö (estniska: Ruhnu). Ön ligger isolerat till, och det är förklaringen till att en särpräglad kultur kunnat fortleva i århundranden.

Historia

Urspunget till öns namn är dunkelt och har varit föremål för olika tolkningar. I boken "Beskrifningom Runö i Lifland (1847) kan man läsa:

"Emedan äfven Dagö afgjort är en Svensk benämning, och en holme icke långt derifrån till och med har namnet av gamle Oden [Odensholm (estn: Osmussaar) ]; hvarför skulle då icke äfven denna ö (Runö) hafva fått sitt namn redan i runornas tid..?"

Andra förslag som framförts är att Runö kommer av lettiskans Ruonen = säl. Åter andra har förkastat detta då lettiskan inte nådde Kurland innan namnet Runö var känt. Den svenska kulturen på Runö är under alla förhållanden av mycket gammalt datum.

Det äldsta skriftliga omnämnandet av Runö och dess svenska befolkning är det s.k. "biskopsbrevet" från 1341. Enligt biskopens förordning skulle innevånarna behandlas "enligt svensk rätt". Denna särställning var inte bara språklig. Svenska bönder hade en friare ställning än på många håll ieuropa. Den svenska stormaktstidens adelsvälde och tsarrysllands livegenskap fick aldrig fäste här. Den svenskspråkiga befolkningen ägnade sig år fiske, jakt och jordbruk och betalade sina skatter till skiftande herrar. Åtskilliga gånger fick man använda det gamla biskopsbrevet för att säkra sin relativa frihet.

Efter tsarrysslands sammanbrott skapades de baltiska staterna. Vare sig Estlands eller Lettland kunde göra anspråk på ön beroende på befolkningens nationalitet. I två skrifter till den svenske kungen bad runöborna att få tilhöra Sverige (!). Det gick nu inte, och runöborna fick till slut själva välja vilken av de två baltiska staterna man ville tillhöra. Det blev Estland, bl.a. beroende på att landet hade en svenspråkig minoritet, något som Lettland saknade.

Mellankrigstiden blev också slutet på särställningen "under svensk rätt". Nu tillhörde man Estland och löd under estnisk lag. På Runö talades Runsk, en ålderdomlig svensk dialekt. I skolan undervisades på rikssvenska.

Mot slutet av andra världskriget gjordes en överenskommelse med den nazistiska ockupationsmakten att runöborna skulle få flytta till Sverige. När fronten närmade sig evakuerades ön och befolkningen flyttade då med få undantag till Sverige. Vapenföra män, som tyskarna inte släppte iväg, flydde istället i småbåtar till Sverige. Så slutade en minst 700-årig svensk bosättning på Runö.

Under sovjettiden flyttade nya estniskspråkiga familjer in, och försök gjordes att anlägga en fiskehamn på Runös SÖ udde, Rings udde. De gamla husen med stråtak förföll och idag finns endast ett fåtal rester av den ursprungliga bebyggelsen kvar. Ön ståtar däremot fortfarande med Estlands äldsta träkyrka - från 1600-talet.

En tvist om fiskevattnen mellan Estland och Lettland har åter ställt Runö i focus. Både länderna gör anspråk på ön. Den estniska staten vill behålla ön och är därför angelägen om att det skall finns en året runtboende befolkning på Runö. Idag bor där ca 60 estnisktalande personer.

Vid s/y Ellens besök på Runö sommaren -97 träffade vi en grupp på 30-talet ditresta svenskar. Det var fd Runöbor och deras ättlingar som kommit tillbaka till ön för att kräva tillbaka sin mark. Lantmätaren var på plats. Läget var komplicerat. Estnisk lag tar både hänsyn till de forna ägarna och de nuvarande invånarnas intressen. Kompromisser och förhandlingar "låg i luften". Helt klart är att Runö åter kommer att få svenska inslag. Några funderade på att bygga sommarställen på ön.

Angöring

Till Runö är det ren havssegling. Vattnen närmast ön är dock mycket grunda. Hamnen angöres från SSO.

Den fascinerande historien och det isolerade läget gör besöket p&aing; Runö väl värt besväret.

Bilder från bilddelningstjänsten flickr