Ett misskänt segelrevir

En reseberättelse från Oder till Kurisches Haff 1931

Följande artikel är hämtad från Svenska Kryssarklubbens tidning "På Kryss & Till rors" från 1931. Artikeln togs fram ur arkiven då seglingar i österled åter började bli möjliga för några år sedan. Vi fick låna en kopia inför vår Kaliningradsegling. Det som slår en är hur lite som har förändrats. Naturskildringarna och landskapsbeskrivningarna kunde lika gärna ha skrivits idag.

För den historiskt intresserade är det också intressant läsning. Andra världskrigets slutskede medförde en väldig förstörelse, framför allt i Preussen. Efter andra världskriget flyttades gränser och väldiga folkomflyttningar ägde rum. Naturen är sig märkvärdigt lik, men språk och kulturgränser är inte desamma. För läsförståelsens skull har vi lagt in de moderna namnen på städer och platser som seglaren stöter på idag.

Seglingen tar oss via Weihsel [Wisla] in bakvägen till Frisches Haff [Zalew Wislany] och längre norrut från Königsberger Haff (Kaliningradskij Saliv) via floden Pregel [Pregolja] upp till Kurisches Haff [Kurskij Saliv]. Båda dessa flodvägar är segelbara, men fasta broar gör det numera nödvändigt att masta av. Innanhaven är dock öppna från havssidan.

ELLENnet

Det är mellankrigstid och det nyupprättade Polen har fått en landtunga, polska korridoren, insprängd mellan Preussen och det egentliga Tyskland. Staden Danzig är självständig under Nationernas förbund. Polackerna saknar en hamn och bygger i rasande takt hamnen i Gdynia. I norr har Tyskland fått avträda Memel [Klaipeda] och efter visst tumult har staden erövrats av Litauen.

Tyskland är åderlåtet, men Preussen och dess gamla huvudstad Königsberg är fortfarande viktiga delar av det Tyska riket. Konflikterna i området kommer så småningom att tända världskrigets låga igen. Bara åtta år senare kommer vattnen stängas för svenska seglare fram till 90-talet. När det åter är dags att segla i österled kommer artikeln till heders igen - 60 år senare!

Men det vet vi ännu ingenting om. Det är sommar och 1931. Seglatsen kan börja!

Genom älskvärt tillmötesgående av "Die Yacht" har På Kryss blivit i tillfälle att återgiva nedanstående seglingsbeskrivning över den egenartade Kuriska landtungan. Den tyske artikelförfattaren, Walter Schiemann, har kallat artikeln "Till österled vill jag fara" och för att ytterligare bestyrka, att han äger auktoritativt stöd, när han skildrar härligheterna, citerar han en sådan storman som Wilhelm von Humbolt, vilken skrivit:

« Den Kuriska landtungan är så märkvärdig att man egentligen måste hava sett den lika väl som Spanien och Italien, om det ej skall fattas en underbar bild i själen »

Vi lämna därefter ordet till Herr Schieman:

De osttyska farvattnen ha alltid underskattats ur seglingssynpunkt och missförståndet härvidlag är vitt utbrett. Detta har emellertid sin grund i en djupgående okunnighet om de därstädes härskande förhållandena, och fasan över den Pommerska kusten [Polska kusten], som betraktas som en hamnlös, oskyddad, ändlös sträcka mellan Swinemünde [Swinoujscie] och Neufahrwasser [Novy Port, Gdansk] bidrar också att vidga klyftan mellan detta segelrevir och andra till synes mera lockande.

Ständigt och jämt kan man i öster höra: "Det var en vecka sedan yachten den och den var här." Sådana ord säga en hel del om sällsyntheten av dylika besök och om den glädje, varmed de mottagas. Jag vill nu sannerligen ej försöka säga ett enda ont ord om färderna i Skandinavien; det vore lika orätt som utsiktslöst. Men om det osttyska landskapet vill jag förtälja, om dess egenartade skönhet och de oändliga möjligheterna, som det erbjuder långfärdsseglaren.

Först något om färden från väster. Cirka 200 km går kursen längs den nästan raka oskyddade pommerska kusten. Gott sjörum finnes i norr och hamnarna Kolberg [Kolobrzeg], Rügenwaldermünde [Darlowo], Stolpmünde [Ustka] och Leba hava i Seehandbuch en anmärkning: "Vid pålandsstorm är angöring livsfarlig".

Utan tvivel är denna anmärkning riktig. Utanför och i det trånga inloppet kan en otäck sjö uppstå, så mycket obehagligare som den mestadels utgående starka strömmen gör det növändigt att forcera inloppet med mycket segel. I hamnen finnes återigen ej tillräckligt utrymme att verkställa de vanemässiga manövrerna med seglens bärgande, firande m.m. Alltså verkligen inga uppmuntrande utsikter. Dock, hur ser saken i verkligheten ut?

Pålandsvind, dvs närmast nordlig, det är väl just vad en yacht, som stävar i ostlig eller västlig kurs längs kusten, önskar sig. Då kan det lugnt blåsa en kraftig bris; det kan väl alltid en yacht som seglar med halv vind, uthärda, i synnerhet då sjögången vid sådan vind brukar vara lång och angenäm. Vid sådant väder göras de vackraste och snabbaste färderna. Swinemünde - Neufahrwasser på 24 tim.

Blott när vinden är nästan O. eller V. och starkt friskar i denna riktining; när man måste ligga an dikt bidevind, kan färden bliva långtråkig. Men då är också vinden icke pålandsvind och angöringen av hamnarna icke svårare än alla andra angöringar. Härtill kommer även, att vattnet överallt är rent och djupt, så att man alltså vid osiktbart väder kan segla vida säkrare och sorglösare än i den västliga delen av Östersjön med sina vidsträckta grundflak. Även gör sig här det östliga kontinentala klimatet märkbart genom större bestämdhet och kontinuitet i vädret.

Har man emellertid väl en gång uppnått Hela [Hel], är man i alla fall i säkerhet. Hamnen som tidigare understundom vid dåligt väder var överfull av fiskekuttrar, bjuder nu, efter den nyligen företagna utvidgningen, vid varje vindriktning lugna liggplatser för yachter.

På denna grund och eftersom myndigheterna blivit betydligt vänligare i sin behandling av främmande yachtseglare, har Hela åter blivit ett eftersökt mål för Danzigeryachternas söndagsutflykter. Visserligen har den en gång så idylliska, fridfulla fiskarbyn genom omvandling till kurort förlorat mycket av sitt förutvarande behag.

Oantastad förbliver dock den egenartade landskapsbilden hos den smala halvön, det kärva lugnet i skogen på dynerna och den enastående vackra badstranden. Och den som vill leda upp de efter en lång sjötörn stela segelarbenen och för detta ändamål bestiger en av de högsta dynerna eller fyrtornet, den blir också belönad för sin möda genom en underbar utsikt. Där ligger i norr och öster så långt ögat når det oändliga havet. I söder avteckna sig branterna vid Adlershont (Orlowa) och Danzigs karaktäristiska torn.

På den fortsatta resan till Neufahrwasser måste man göra en krok åt väster för att i förbifarten kasta en blick på Gdynia. Hamnen är som ankarplats för yachtseglare mycket litet omtyckt på grund av sitt larm och sin prosaiska nykterhet. Dock lönar det sig obetingat att kasta åtminstone en flyktig blick på de på några få år ur intet framvuxna, eller rättare sagt framdrivna, anläggningarna. Den som likväl kommer att ligga här en längre tid, mottages på det mest förekommande sätt i Polska Yachtklubbens hamn, som är belägen i områdets SO del.

Putzig [Pucka], alldeles i buktens västra hörn, besökes rätt sällan av yachter, ehuru väl platsen är vackert belägen och erbjuder goda ankarplatser för yachter upp till 2 m. djupgående. Den är dock något avlägset belägen och den, som vill besöka densamma, behöver för genomfarten av Deepke ovillkorligen ett sjökort över bukten, vilket man i annat fall kan undvara.

En viss försiktighet erfordrar också passagen genom väster om linjen Hela - Gdyniabelägna ofta växlande spärrområdet för den polska örlogsflottan. Öster om den ovannämnda linjen kan man däremot röra sig obehindrat.

Den som en gång vill kasta sig huvudstupa ut i vimlet på en badort med världsrykte, har i Zoppot [Sopot] ett lägligt tillfälle. Från våren till hösten avlöser den ena tillställningen av sportslig eller sällskaplig karaktär den andra, icke att förglömma de utsökta tillfällena att höra utmärkta konserter och det långt över Tysklands gränser kända uppförandet av friluftsoperor, Waldoperor. Men även den, som mer älskar lugnet och det stilla nöjet, finner i Zoppots omväxlande omgivningar, allt vad ett hjärta någonsin kan begära.

En hake finnes emellertid. Det är nämligen ej tillrådligt att vid osäkert väder låta en yacht ligga utan ständig bevakning bakom den uppförda vågbrytaren. Därtill erbjuder den alltför litet skydd mot sjögång.

Om Danzig [Gdansk], den urtyska Hansestaden och dess på omväxling utomordentligt rika omgivning, kan inom ramen för denna uppsats intet sägas. Skulle man försöka antyda om också blott det väsentligaste, så skulle ramen sprängas. Två till tre dagar borde envar, för vilket det på något sett är möjligt inom ramen för resplanen, förbehålla för denna stad. I övrigt hänvisas till den övermåttan rikliga och överallt tillgängliga litteraturen.

Lämplig ankarplats finner man i yachthamnen omedelbart intill den gamla fästningen Weichselmünde, varest 4 av de 5 segelsällskapen i Danzig äro belägna. Den utomordentliga gästvänskap, som utövas i de enkla men gemytliga rummen i fästningstornets skugga, kan man icke lätt finna maken till och kommer länga att leva i besökarens minne.

Angöringen av Neufahrwasser [Novy Port] är under alla omständigheter enkel och säker; däremot måste främmande skeppare obetingat varnas för infarten vid Neufähr [Gorki Wschodnie] och Schiewenhorst [Swibno].

De framförliggande sandbankarna vandra oupphörligt. (Utprickningen är ofta borta! Seehandbuch.) och fartyg med mer än 1.5 m. djupgående måste smyga sig in på slingrande banor. Så mycket mer förtjusande är därför en färd uppför Tote Weichsel [Martva Wisla] och Eblinger Weichsel över Frisches Haff.

Har man väl passerat den egentliga handelshamnen med sina lagerhus, magasin och skeppsvarv samt Breitenbachbrin, omedelbart öster om staden, så börjar den makliga seglingen på insjövatten, vilket efter en lång utomskärssegling kan vara välkommet som omväxling. Förbi sågverken med sina brädgårdar och många små båtvarv går man i det breda Weiselbäckenet, Werder.

Vid Neufähr, där Weichsel först genombröt sandvallen och banade sig väg ut till havet, öppnar sig ännu en gång över det fria vattnet. Man kan gott ankra vid genombrottsplatsen. Denna plats som liknar en insjö av 10 km bredd och 2 km längd med många brevidliggande småsjöar, ligger inbäddad i de skogsklädda dynerna.

Därpå ändrar floden riktning mot söder, där marskängarna utbreda sig så långt ögat når. Genom området äro snörräta diken dragna och ändlösa rader av klippta pilar, kvarnar och pumpverk sträcka sina vingar upp mot himlen och mellan bokarnas och kastanjernas täta lövverk titta bondgårdarnas gavlar fram. Man skulle kunna tro sig förflyttad till Holland och i verkligheten härstamma också många av de gamla Werderfamiljerna, som först torrlade sumpmarkerna, från Nederländerna och angränsande delar av det tyska kustområdet.

Det är en härlig seglats genom Tote Weichsel. Obehindrat sveper vinden fram över det flacka slättlandet och farleden är överallt bred, djup och strömlös.

Länge, länge äro akterut Danzigs torn och höjderna bakom staden synliga. Ock först så småningom uppdyka förut om styrbord höjderna vid Ebling [Elblag], vilka bilda den östliga gränspålen för det mäktiga deltaland vi nu genomkorsa.

Vid inträdet lyfter oss en sluss upp till den strömmande Weichsels nivå, vilken vi nu måste segla en 4 km uppåt för att vid Danziger Haupt nå Elblinger Weichsels strömlösa vatten. Floden är här ca 500 m. bred och strömmen sommartid för det mesta så ringa att man kan segla och t.o.m. kryssa sig uppför. Skulle detta mot förmodan en gång icke vara fallet, finner man alltid inom kort en bogserare, som släpar en den korta sträckan.

På Elblinger Weichsel förändrar sig knappast landskapsbilden. Vid Fischerbatz delar sig floden i två armar, och man har att välja att i fortsättningen följa Elblinger Weichsel eller att vika av i den mera i nordlig riktning löpande Königsberger Weichsel. Om icke vinden är fördelaktigare för den ena eller andra riktningen, har den ena ej företräde framför den andra. Ju mer man närmar sig Haff, desto vackrare blir landet, och slutligen går farleden genom ett oöverskådligt hav av vass och säv, utlöparna till Weichsel-Nogat-Delta.

På en rustbädd av pålar står mitt i vattnet den tyska tullstationen. Sedan blott några vindlingar och man är ute i Haff.

Hit bör icke alltför ogynsamma omständigheter en yacht hinna, om den icke alltför sent avsegla från Danzig. Att nattetid genomsegla Elblinger Weichsel är knappast möjligt för en främling, då farleden saknar fyrbelysning.

Bland de många möjligheter som stå en seglare på Frisches Haff [Zalev Wislany] öppna,är en tur till Kahlberg [Krynica Morska] otvivelaktigt den mest lönande.

Kahlberg är en fiskarby och badort på den sandiga landtungan utanför Haff, som kan glädja sig åt den största popularitet bland de osttyska seglarna. Vid pingsttiden, alltså i början av segelbåtssäsongen här i öster, faller det sig av sig självt att mötesplatsen för en seglarträff blir här. Från Danzig och Memel [Klaipeda] strömma seglarna här tillsammans och vid den pir, som baddirektionen iordningställt enkom för yachterna, tränga sig ofta över 100 yachter tillsammans, medan ytterligare ett dussin större yachter ligga för ankar utanför.

Även som ankarplats är Kahlberg omtyckt. Som kurort bjuder den alltid omväxling och underhållning. På utsidan mot havet finner man verkligen idealiska badstränder och i skogarna på dynerna kan man fördriva mången stund med lugna promenader. Synnerligen omtyckt är alltid en bestigning av Kamel, en hög dyn med karaktäristiskt utseende, och med härlig utsikt över havet, Frisches Haff, och de mitt över liggande bergiga kusterna.

Från Kahlberg kan man göra de härligaste utflykter på några timmar till fastlandets hamnar, vilka man redan sett från höjden.

Bland dessa må då först nämnas den längst sydligt belägna badinen. Hamnen tjänar huvudsakligen som lastageplats för tegel och klinker, som brännas i det forna kejserliga tegelbruket. Majolikafabriken, slottet och den vackra parken, som omedelbart övergå i de angränsande bergstraktens skog, löna även mödan av ett besök.

Tolkemit mitt emot Kahlberg är en verkligt liten skeppar- och fiskestad. Ständigt ligga i hamnen många frakttrampar, som i öster äro kända under smeknamnet Tolkemitgrisslor. Även de för Frisches Haff karaktäristiska fiskebåtarna byggas här. Det är tunga, platta, odäckade fartyg med en längd upp till 12 m. med högt uppdragen stäv och en enda stor mast. Såsom enda segel föra de ett fyrkantigt, mestadels eldrött, barkat råsegel med en area av ända till 60 m².

När näten äro utlagda och brisen står frisk firas rån ned ett stycke, så att seglet med väldig buk sveper förut, och då se båtarna, som fiska tillsammans ofta ett helt dussin, ut som en flotta av vikinga skepp. Och uppenbarligen rör det sig här om en urgammal, på andra håll övergiven rigg, som i övrigt endast står att finna vid Lofoten, alltså i vikingarnas urhem.

Något nordligare än Tolkemit ligger Frauenburgs mäktiga dom dominerar hela mellersta Frisches Haff, i synnerhet när Backsteintornet i kvällsljuset blossar som en glänsande låga.

Underbart vacker ligger staden under de gamla pilarna, vilka kanta hamninloppet och på långt håll utvisa dess läge. Verklig småstadsro vilar över de stela gränderna, och vid det matta skenet från de gamla världshusens gästrum vid torget tala en förgången tids andar om denna stad, som en gång behärskade det oroliga Ermland.

Något underbar är ett besök i Domen.

I den djupa skuggan av de uråldriga träden drömma försvarsverken och den stilla borggården, där det gotiska gudshuset höjer sig i ett underbart byggnadsverk. Våra fruars borg.

Från vallarna och just från det ställe, där den forne prelaten Nikolaus Kopernikus, mycket till sin helige faders misshag, i syndfullt begär efter vetande beräknade stjärnkonstellationernas banor, har man en vidsträckt anblick över södra delen av Haff och låglandet. Djupt under ligger staden och hamnen, och på andra sidan vattnet överblickar man en stor del av det skogklädda låglandet med Kahlberg och några andra smärre orter. Längst i söder avtecknar sig en kyrkas spetsiga tornspira över trädkronorna, och i norr, där landet försvinner i det blå diset, lyser det gult. De första vandrande dynerna.

Alla dessa hamnar på fastlandssidan kunna angöras av fartyg av c:a 1.80 m. och erbjuda fullkomligt lugna ankarplatser. Endast i bardinen kan det vd mycket hård västlig vara en smula osäkert.

Längre upp mot nordost blir det oroligare. Den ungefär 24 mil långa sträckan av deltat mellan Kahlberg och Pillau saknar hamnar, och även på den inre kustremsan finnes blott få obetydliga ankarplatser. Den som emellertid en gång vill lära känna låglandet i all dess ursprunglighet och det världsfrämmande i dess fiskarbyar, den måste ankra utanför Narmeln eller Grossbruch och hejda sig ett tag i land; han skall göra många intressanta upplevelser.

I Pillau [Baltijsk] råder däremot ett rörligt liv. Här där Haff och havet stå i förbindelse med varandra genom sundet, mötas den lilla och stora sjöfarten. Flera gånger i veckan avlämna här de vackra motorfartygen, tillhörande der Seedienst Ostpreussen, sina resenärer, och örlogsstationen och badlivet sörja också för omväxling.

Från Pillau kan seglaren som längtar efter hemfärd, åter sätta kurs mot väster. Den som åter vill lära känna Kurisches Haff, som är så olika sin syster Frisches Haff, den får efter en kortare hamntörn fara vidare genom Pregel och Deime.

Pillau, som för övrigt icke ligger vid "Pille", såsom dess lastare påstå, utan endast vid Pillaudjupet, är bland de osttyska hamnarna den, som oftast ser västtyska yachter mellan sina molo. Staden som redan den store kurfursten gjorde till en sjöfästning, har ända tills nu förblivit en riktig hamnstad, där allt liv allerstädes står i förbindelse med sjöfarten. Genom alla de vindlande knaggliga gatorna sveper sjö- och tjärluft, och liksom en symbol höjer sig mitt bland husgavlarnas virrvarr det vitröda fyrtornet, och t.o.m. på natten behärskar det, med sina sökande ljusarmar, hela stadsbilden.

För en främmande seglare är det naturligtvis omöjligt att förbigå "Ilskefalle", sedan uråldrig tid den traditionella samlingsplatsen för alla dem som, som hava något med sjöfarten att göra. En sevärdhet är dess gästbok med alla sina olika originella uppsatser, ofta undertecknade med något bekant, världsberömt namn.

Pillau till Königsberg [Kaliningrad] kan man segla antingen genom kanalen eller söder om densamma genom det fria Haff. Båda vägarna hava sina behag och man må icke föreställa sig kanalen som en öde grav mellan två enformiga dammar. Även denna väg erbjuder mången vacker landskapsbild.

För Königsberg kan man lugnt, liksom för Danzig, avsätta ett par dagar, ty även här finner man mycket sevärt, och de därvarande sportkamraterna lära sig nog intet låta fattas i sakkunnig ledning. Liksom i Danzig medeltiden, hansetidens ande förenat sig med nutiden, så är det även här i den gamla kröningsstaden det gammelpreussiska väsendet, som gör sig märkbart i stadsbilden.

Vattenvägen till Kuriches Haff [Kurskij Saliv] förer nu till en början uppför Pregel [Pregolja], genom en trång, krokig och av skogklädda höjder omsusad dal, så att seglingen blott under synnerligen gynsamma omständigheter är möjlig. Den som icke vill fara med egen motorbåt, finner dagligen snabb och billig bogsering.

För yachter utan egen motor är det lämpligt att redan nedanför staden ungefär framför den nya järnvägsbron taga bogsering, ty det är icke så lätt att behålla känningen med de i bestämd ordningsföljd följande broöppningarna. Och den som icke kommer i rätt tid med förhalningen får bota med några timmars tvångsuppehåll.

Färden uppför Pregel är verkligen behagfull. De skogklädda stränderna erbjuda omväxling med sina nätta bondgårdar och byar. Och däremellan en betagande utsikt över dalarna vid sidan, och även livet på floden finnes mycket intressant att se.

På torsdagarna kommer bönderna från sumptrakterna med långa bogserkaravaner av ända till 20 à 30 små båtar dragandes in till staden, och s.k. "Reisekänen", och "Boydocke", ger sig det nära grannskapet till öster till känna.

Vid Tapiau finnes en märklig attraktion, som en osttysk seglare alltid avvaktar med spänning. Det är att passera en klaffbro som endast släpper igenom masten. Denna bro har genom sin smala genomfart orsakat månget mastbrott. För yachter är den emellertid vid en skicklig roderförning ganska ofarlig.

Därpå går färden vidare till Labiau och vidare till Kurisches Haff. Här kan man, om icke vinden blåser rätt från norr, segla ganska bra, och vanligen från Königsberg räknat nå Haff på en dag.

I ögonfallande är här genast skillnaden mellan Frisches Haff. Där den höga fastlandskonturen reste sig ligga här vida sumpmarker, platta som en pannkaka, och fuktiga som en källare. Redan på kort avstånd sjunka stränderna under horisonten, och man får det intrycket att segla på öppna havet. Med en utsträckning av 40 km från öster till väster och 100 km från norr till söder är det nödvändigt att på Kurisches Haff navigera som till sjöss med noggrann kurssättning och med loggen ute.

Den förnämsta dragningskraften är naturligtvis låglandet, men även ett besök i Cronzbeck är lönande. I Becke ligger man obetingat säker, den livliga badorten Cronz ligger på blott några minuters avstånd, och samlands branta kuster ända fram till Brüsterort och bärnstensverken i Palmnicken äro lätta att uppnå.

Mycket egenartad är en färd på det kuriska låglandet mot norr.

Redan efter några mil upphör barrskogen och de kala vandrardynerna börja. Nästan överallt är vattnet djupt och de framträdande krökarna äro väl utprickade, så att man seglar lätt efter dynernas rasbranter.

Som en gulgrå mur draga de i mjuka vindlingar, ömsom resande sig högt för att sjunka , tillbakavikande och åter framträdande, men alltid stilla och döda utan vilopunkter för det spejande ögat. Snart förlorar man all möjlighet att bedöma storleken och avståndet. Endast om understundom uppe på kammen några rörliga punkter avteckna sig, och man genom kikaren identifierar som vandrande människor, kan man få begrepp om mäktigheten av detta 60 m. höga sandberg.

Underbart glättigt kan detta landskap vara, när stranden strålat som guld i det klara solljuset, och vita cummulimoln uppstiga på den blå himlen; allvarligt och djupt svårmodigt under mulna dagar, och hemskt när en västlig storm jagar över dynerna, så att de inhöljas i en sky av flygande sandpartiklar, liksom av en framdragande dimslöja. Då vandra dynerna, och den, som står på stranden, kan höra ett oavbrutet fint sus och knatter av den framdragande sanden. Dynen röker, säger Haff-fiskaren.

Av en främmande sällsamhet äro nätterna på dynen, när sanden vit och blek som snö lyser i det matta ljuset och overkliga dagar och skuggor spela runt om det formväxlande landskapet, där den fina refflingen, vinden åstadkommer på sandytan, irriterar ögat.

Alltid upprepar sig denna grundform. I lovart mot nordväst äro dynerna platta och mjuka, men i lä åt Haff till, falla de av i en brant slänt. I många bukter fortsätter samma lutningsvinkel även under vattnet, så att lugna dagar t.o.m. stora yachter kunna lägga till direkt vid stranden. Där emellertid en klyfta giver vinden fritt genomlopp, skjuta stora berg ut i Haff, och man måste hålla långt ut från land.

Där dynerna med oändlig möda gjorts fasta och vegetationen utbreder sig, ligga byarna som oaser. Rositten är världsberömd genom sin fågelvärld och på senaste tiden ännu mer genom segelflygningen och flygarlägret. Seglaren finner lätt anknytningspunkter till kollegorna inom den "tredimensionerade fakulteten" och får därigenom en liten inblick i den intressanta och vackra sporten.

Bakom piren ligga yachterna i allmänhet bra, om icke det sällsynta fallet inträffar, att en styv NO sörjer för en obehaglig gungning.

Mitt ibland de härligaste skogar ligger Nidden [Nida]. Glänsande snygga stå de oansenliga små husen i den bottenlösa sanden mellan furor och granar och den enkla tegelkyrkan, som ligger på den sandiga kullen ovanför den övriga byn, är synlig långt över Haff.

Från Nidden kan man lättast företaga utflykter inom Elchrevier. På enkom för detta ändamål byggda vagnar, med stor lötbredd och spårvidd, köra sakkunniga kuskar främligen omkring i sumpskogen, och man kan bestämt räkna på att få se några av urvärldens djur på nära håll.